Något som inte fanns har tagit slut.

What if God was one of us...
But he's not.





Som jag trodde i går.
Det är över nu.
Känns lite depp. Ganska mycket till och med.
Men en oväntad person fick mej, utan att säga ett ord,
att inse att jag helt enkelt inte borde gråta över spilld mjölk.
Sen har jag ju min egen påminnelse i ljumsken.
Inte titta bakåt.

Jag grät hårt i en timme.
Sen fick det räcka.

Men fan vad det suger.




En sån tomhet.
Inga skratt.
Inte nu.




Känner mej så liten bara.



Men hur ska jag veta vilken väg jag ska gå,
när jag inte vet vart jag ska?




Hej då.
Ja.... hej då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback