...som en öppen blogg

Vissa dagar vill man bara vända hem till sängen igen och ligga och gråta en hel dag.
I dag är verkligen en sån dag.


Jag är en väldigt jobbig människa att ha och göra med. Även fast Emma-slemma tycker att jag är okomplicerad. =)
Jag ställer höga krav, har en inre kamp med mej själv, vet aldrig vems fel saker är och skyller till slut alltid på mej själv.
"Det kan inte vara lätt att leva med mej" tänker jag nu, precis som jag tänkt många gånger förut.
Jag går emot mej själv. Tror inte på mej själv. Tror inte att jag har rätt att ställa krav.
Viljestarka Maria med åsikter ställs emot Maria med låg självkänsla, som tar tillbaka allt hon sagt för att inte behöva vara ensam.

Det är en jobbig kamp att gå, för jag kan aldrig fly från mej själv. Jag är där jag är, hela tiden.
Och så länge jag bråkar med mej själv, så kommer jag fortsätta bråka med andra.
Jag vill så klart inte bråka, inte med någon. Men jag känner mej sjuk, skadad, och vet inte hur annars jag ska ta itu med mina känslor.

Det är inte lätt att vara människa.

"Vem fan skriver så här ärligt om sej själv på internet?" undrar väl ni. Det undrar jag med...
Kanske är det ett rop på hjälp? Kanske inte... Kanske är det bara så att jag ber om förståelse..?
Det är alltid lättare att förstå folk man vet mer om. Så det är nog så.


Jag menar inte illa med något jag gör. Det bara blir så...