...som en öppen blogg

Det är lite jobbigt i handbollen nu. Mycket skit får jag ta. Dom förstår inte att jag menar väl. Jag vill bara att alla gör sitt bästa, inklusive mej själv. Då blir man besviken ibland. Hur jag tar itu med min besvikelse borde gälla mej och bara mej. Ingen borde kunna bli upprörd av det jag sa. Ingen. De letar bara fel. Men jag får väl svälja min stolthet, IGEN, så kan de få vara nöjda och glada. Undrar hur det känns att vara en robot, som vissa är. Helt utan känslor. Bara en knapp man trycker på, så kommer leendet på köpet.

Nej, jag föredrar nog äkta känslor. Det är mej ni ser. Jag är glad för det mesta. Men ibland är jag ledsen. Då visar jag det. När jag är arg och besviken så visar jag det också. När jag är ledsen, då är det svårare, för då handlar det om att inte ge er nånting. Ni ska inte känna att ni har vunnit. Men det har ni. Ni har fått mej att må dåligt. Vet inte om det var ert mål. Har ingen aning om vad ert mål var. Nu gör jag i alla fall som er. Letar efter knappen där det står ON. Tryck! Och så är jag glad. Som ni.


Kärlek - Maria.