...som en öppen blogg

Det är lite smådeppigt här hemma i stugan just nu, samtidigt som jag försöker vara positiv.
Det är nämligen korsbands-dags igen. Mitt korsband i höger knä är skadat. Jag vet inte hur mycket än, men jag vet att det är korsbandet och att naprapaten inte tycker att jag borde spela någon handboll.
Jag vet också att jag inte är en person som lyssnar på andra människor eller på min kropp, utan gör som jag vill, och därför kommer jag spela på söndag, hur ont det än gör. Starkt eller dumdrisigt? Det återstår att se.

Jag ser på saken så här...
Korsbandet verkar vara delvis av och antingen kan jag skita i resterande sex matcher och köra rehab för att stärka knät, sen kan korsbandet gå av helt när som helst. Eller så kan jag köra på allt vad jag kan och kanske går korsbandet nu i vår eller så håller det. Jag väljer att köra. Det får bära eller brista. Bokstavligt talat.

Sen att varje träning, varje match, varje steg, varje hopp är en risk och att det bara känns som en väntan på the big bang är en helt annan femma.

Skador är en del av sporten. Så enkelt är det.




/maria.